jag vet inte längre..
jag skrattar , jag har mina vänner & jag har allt man kan önska sig,
egentligen va ska jag klaga på ? jag har min familj min mamma & mina syskon,
jag har ju typ allting.. men någonting saknas.. jag känner en stor saknad men jag vet inte vad...
jag tänker , undrar men kommer inte fram t svaret ,
fast jag skrattar , ler & har allting så kommer ändå tårana från ingenstans..
det tar tid innan allting har lagt sig..
allting man har gått igenom , alla ord man har fått & gett..
men kommer inte över det så himla lätt som alla kanske tror..
någonting jag saknar är min pappa..
vill inte ha tillbaka han i mitt liv men jag saknar honom,
fast han har gjort så mycke så är han fortfarande min pappa..
jag saknar honom helt seriöst...
även fast jag hatar honom..
mina vänner ? på något sett har jag glidit ifrån vissa..
har ju bytt skola & åså ... i skolan saknar jag er !
på rasterna när vi bara skrattar när vi drar våra dåliga skämt,
men det bästa är att jag kunde vara mej själv där...
asså det är så mycke jag saknar nu..
den största längtan är när allt ska bli bra igen..
när jag ska må som bäst & verkligen vara lycklig,
men vi bor i stade göteborg , alla får problem här..
varje kväll så känner jag mej ensam , jag känner mej tom..
en stor saknad finns det inom mej..
en stor bit som är borta...
mina tårar bara rinner & jag vet inte hur eller varför?
jag kan ställa den frågan varje dag , men jag har aldrig fått ett svar,
sen jag va liten så har jag alltid haft den frågan ändå.
någon dag kommer det nog men orkar jag vänta mer?
man måste kämpa kämpa kämpa...
men frågan är om jag orkar när jag inte hittar någon utväg.