när allting bara va perfekt & mitt liv va det bästa jag visste..
jag glömmer aldrig alla minnen man har med alla ,
eller allting man har gått igenom,
fast man har berättat mycke & man har pratat ut finns det ändå kvar..
det är ju en lättnad att få berätta men man mår fortfarande dåligt.
jag mådde skit & hade ingen lust kvar,
jag förlorade exakt allting förutom sean,
min mamma förstod ingenting tills jag gick över gränsen,
till slut berättade jag exakt allting för henne & hon förstod..
det blev massa strul & sån skit men det är väll värt det för allt ska bli bra igen?
men även fast jag har pratat ut & jag har fått tillbaka dom jag verkligen älskar
asså man känner fortfarande smärtan inom sig..
man känner fortfarande att det river & man skriker efter något
för man vet att något saknas men man vet inte vad..
t.e.x min pappa... han skulle stanna eller hur?
han skulle aldrig lämna mej, han skulle aldrig svika eller såra mej..
va hände? den enda jag kan kalla för pappa som ändå alltid har stannat är tommy..
men när man förlorar så mycke så känner man en stark förlust,
& det klart att jag tänker tillbaka och jag kommer aldrig göra om samma misstag
så jag förlorar mina vänner igen, men jag vann tilllbaka dom & det kan jag inte förstå,
men allting sitter fortfarande kvar & man kan ställa frågan tusen gånger utan att få ett svar varför?
varför blev allting så fel, det kommer förfölja mej som min egna skugga.
han förstörde mitt liv.